Varje gång kommunismen har försökt tillämpas i praktiken har resultatet blivit detsamma om kommunisterna fått behålla makten:
En totalitär enpartistat, avskaffade friheter och förföljelse av oliktänkande.
De få undantag som ofta anförs, exempelvis Chile på 1970-talet, hann störtas innan den ekonomiska och politiska omvandlingen till enpartistat var fullbordad. Utan fascisternas statskupp hade Chile sannolikt blivit diktatur ändå tids nog.
Detta är inte en slump eller ett resultat av ”fel ledare”. Diktaturen är en inbyggd och oundviklig konsekvens av kommunismens egna teoretiska och ekonomiska principer. Här är de fem viktigaste orsakerna till varför ideologin alltid slutar i tyranni.
1. Total ekonomisk makt ger total politisk makt
I ett fritt samhälle finns en uppdelning mellan ekonomisk och politisk makt. Om du blir sparkad eller förföljd av staten kan du fortfarande arbeta i det privata näringslivet, starta eget eller hyra en bostad av en privat hyresvärd.
I ett kommunistiskt system avskaffas den privata äganderätten och staten tar över alla produktionsmedel:
- Staten blir den enda arbetsgivaren.
- Staten äger alla bostäder, tidningar och tryckerier.
- Staten kontrollerar all mat- och varufördelning.
Om staten äger allt innebär det att varje politisk motståndare blir helt försvarslös. Kritik mot partiet innebär att du förlorar ditt jobb, din bostad och din möjlighet att försörja din familj. Total ekonomisk kontroll leder automatiskt till total personlig kontroll.
2. ”Proletariatets diktatur” blir en diktatur ÖVER proletariatet
Enligt Karl Marx teoretiska modell krävs en övergångsfas mellan kapitalism och det slutgiltiga kommunistiska samhället. Denna fas kallas ”proletariatets diktatur”, där staten ska ta kontroll över samhället i arbetarklassens namn.
Problemet är att ”staten” eller ”arbetarklassen” inte kan fatta beslut kollektivt varje dag. I praktiken delegeras makten till en liten elit inom kommunistpartiet. När denna elit väl har fått oinskränkt makt över lagar, polis, militär och ekonomi finns det inga spärrar kvar. Historien visar att ingen politisk elit frivilligt lämnar ifrån sig absolut makt.
En uppenbar slutsats är att makt korrumperar. Kommunismens extrema skattetryck, minimala respekt för privat ägande och planekonomi leder till att staten får en oerhört stor del av tillgängliga resurser. Makten blir därmed väldigt stor, precis som korruptionen.
3. Planekonomin kräver tvång för att fungera
I en fri marknad fattar miljontals människor frivilliga beslut varje dag om vad de vill köpa, sälja och arbeta med. I en planekonomi ska istället en central statlig myndighet bestämma allt från hur många skor som ska tillverkas till vem som ska bli läkare eller bonde.
När människor inte beter sig som statens femårsplaner förutsäger uppstår konflikter:
- Om bönder vägrar lämna ifrån sig sin skörd till statens priser måste staten använda våld, så kallad tvångskollektivisering.
- Om arbetare vill byta jobb eller strejka för bättre villkor måste staten förbjuda fria fackföreningar.
- Om medborgare vill köpa varor på en svart marknad måste staten kriminalisera detta.
Planekonomin fungerar helt enkelt inte utan omfattande poliskontroll, angiverisystem och hårt straff för dem som bryter mot planen.
4. Människors olikheter accepteras inte
Kommunismen strävar efter ett helt klasslöst och jämlikt samhälle. Men eftersom människor har olika talanger, intressen, drivkrafter och prioriteringar uppstår naturliga skillnader så fort människor får välja fritt.
För att upprätthålla en konstlad jämlikhet krävs en stat som ständigt går in och stoppar individers egna initiativ. Yttrandefrihet, tryckfrihet och föreningsfrihet måste avskaffas, eftersom fritt tänkande och fri granskning snabbt skulle avslöja systemets misslyckanden och skapa opposition.
5. Nomenklaturan: En ny överklass skapas
Kommunismen utlovar ett klasslöst samhälle, men skapar i verkligheten ett nytt klassamhälle.
I alla kommunistiska stater uppstod en ny privilegierad överklass, den så kallade nomenklaturan (partibyråkrater, militärtoppar och höga tjänstemän). Medan den vanliga befolkningen stod i köer för basvaror hade partiliten tillgång till:
- Speciella matbutiker med importerade lyxvaror.
- Bättre sjukvård och statliga paradvillor/datjor.
- Rätten att resa utomlands.
Nomenklaturan hade ett direkt personligt intresse av att bevara diktaturen för att inte förlora sina egna privilegier.
Sammanfattning
Kommunismen leder inte till diktatur för att ”fel personer tog makten”, utan för att systemet bygger på att all makt, alla resurser och alla beslut samlas på ett och samma ställe. När staten äger allt och kontrollerar allt finns det inget utrymme kvar för mänsklig frihet.