Därför leder kommunismen alltid till fattigdom

Att samla ihop alla resurser och sedan fördela dem fungerar inom familjer och väl sammanhållna släkter där alla trivs med att arbeta för alla.

Det problem som uppstår när kommunismen bedrivs i större skala, till exempel i en kommun eller i ett land, är att många inte arbetar särskilt hårt, eller inte arbetar alls. Och ändå får de tack vare den kommunistiska fördelningspolitiken det lika bra ekonomiskt som den som efter en lång utbildning arbetar arslet av sig.

Detta upplever många som orättvist och ungefär lika många arbetar därför mindre än de annars skulle. För vem vill slita och slava när man vet att man inte får något för det? När man vet att det finns tusentals latmaskar som åker snålskjuts och via staten blir försörjd av en?

Att försörja sin livskamrat och sina barn ställer alla upp på, men att via skatter försörja främlingar i till exempel en annan del av landet ställer få upp på.

Ju mindre arbete desto mindre skatteintäkter till staten, vilket ger sämre välfärd. Det är enkel grundlag.

I det kommunistiska Sovjetunionen tilläts arbetarna på kolchoserna behålla allt från en tiondel av marken. Däremot fick jordbrukarna inte behålla något grödorna från resterande 90 procenten.

Får man själv och ens familj något för arbetet man lägger ner så anstränger man sig mera. Det är därför inte särskilt förvånande att de 10 privata procenten producerade mer än de 90 statliga.

Inte så konstigt att alla länder som haft kommunism blivit fattiga.

Dessutom gör kommunisternas förkärlek för statligt ägande av bolag att konkurrensen blir obefintlig på så gott som alla marknader. Det leder till högre priser och sämre utbud, vilket drabbar fattiga värst.

Inga privata bolag leder också till färre nya jobb, färre innovationer och andra samhällsförbättrande uppfinningar.

Hittills har alla länder som infört och behållit kommunism blivit fattigare än länder som haft marknadsekonomi, frihet och demokrati.