Kommunister har flera saker gemensamt med andra extremister, som nazistgrupper och destruktiva religiösa sekter. Det är inte bara intoleransen för oliktänkande utan även själva hängivenheten.
Kapitalism, marknadsekonomi och vetenskap handlar om att veta, inte om att tro. Och eftersom de kommunistiska lärorna har så stora brister när det gäller verklighetsförankring och lyckade erfarenheter är det nästan uteslutande personer med en förblindad tro som blir kommunister.
Tron på de kommunistiska lärorna behöver vara förblindad, eftersom vilken vuxen människa som helst kan förstå att historiken avskräcker och att lärornas innehåll är omoraliska och olämpliga för ett samhälle.
Många är förblindade eftersom de kanske redan i ung ålder blivit grundlurade (eller hjärntvättade) av äldre kommunister, och/eller saknar erfarenhet av arbetsliv eller kommunism i praktiken. Andra vill helt enkelt inte inse verkligheten, eftersom det passar dem bäst att leva i förblindad tro på kommunismen.
Eftersom det även inom religion handlar om att tro mer än om att veta, går det lätt att se paralleller inte bara i teorin utan även i praktiken. Till exempel liknar möten för politiska extremister som nazister och kommunister väckelsemöten med religiösa fanatiker. Oliktänkande och ifrågasättande av normer och läror ges där liten eller ingen plats.
Eftersom tro engagerar mer än krassa konstateranden av verkligheten blir det känslomässiga engagemanget stort bland kommunister. Det märks mycket tydligt när man tittar på den skadegörelse som nazister och vänsterfascister ställer till med.
För där känslorna går in går förståndet ut. Även i politiken.
